Elin Elfström
Porträttminiatyrer, Örnsköldsviks Museum & Konsthall, till 14 jan

När jag kommer in i utställningslokalen på Örnsköldsviks Museum & Konsthall möts jag av två väggar fulla av små oljemålningar på glas, motiven är kända unga kvinnor: Britney, Misha, Katie, Lindsay… och deras barn.

Elin Elfström, målning

Elin Elfströms reproduktioner av tidningsfotografier för tankarna till de porträttminiatyrer som var populära i Europa fram till mitten av 1800-talet, när dagerrotyper och fotografier tog över deras marknad. De är omsorgsfullt utförda: hon behandlar sina motiv med ömsint kärleksfullhet, gör även de fulaste foton vackra och det vilar något oskuldsfullt över porträtten samlade i väggens ikonostas.

Ingen bild har en titel eller ett namn, vi förutsätts veta vem de föreställer, dessa unga kvinnor är offentliga personer, reducerade till moderna ikoner av paparazzifotografer, allmängods att konsumeras av andra unga kvinnor.

Det är här Elins bilder blir problematiska för mig. Den till synes helt oreflekterade reproduktionen av paparazzis skoningslösa förföljelse, utan texter som ger någon ledtråd till hur jag kan tänka inför detta, är oroande. Jag som åskådare blir en del av massan som konsumerar dessa kvinnor, och min förundran över Elins minutiösa måleri förbyts i obehag.

Denna känsla blir särskilt stark inför väggen med barnbilder samlade ovanför ett altare, en sådan vägg som man kan se i skräckfilmer: mördarens allra heligaste, den plats där han tillber sitt offer, sin älskade, den som tillhör honom och bara honom, och som dödats för att aldrig bli någon annans.

Är det så hon har tänkt? Ska jag känna detta obehag? Om tanken var att problematisera kändisfenomenet, så har hon lyckats.

Om inte, så är Elins porträtt själva delaktiga i den förföljelsekultur som reducerat dessa unga kvinnor till konsumtionsobjekt, och mitt betraktande av dem en del av det som gör det lönsamt för fotograferna att fortsätta förfölja. En outhärdlig tanke.

Text och foto: Christina Ottosson
Volym 2011-12-30